Searching For Luke
Foxy Digitalis
19/1 2006
Dusky-voiced multi-instrumentalist
and other bowed instruments – harp saw,
people! That outré axe (?) and Åstrand’s cello lend
their drones to songs like “Trees of Misery” and
“The Lavasong,”
enlivening tunes that could otherwise be somewhat plain. Or not plain, exactly,
because Åstrand’s default mood in these
songs seems to be a state of angsty reflection: “I still drink lava for you,” etc. Not
that there’s anything wrong with being young and all
busted up and emotive. But it all sounds
better when she adds the flightier instrumental
filigrees to her laments, as they convey the poignancy
that might otherwise be missed. Fans of
Joanna Newsom or Vashti Bunyan would grok the lightness of Åstrand’s
arrangements here, especially
when she breaks out the harp, and might
look forward to her continuing growth as a songwriter too.
Sal Addays
-
Americana UK
3/1 2006
Searching for Luke “Lock Inside a Key” (Express Music 2005) After one
listen I’d written this off as a kind of kooky
folky record without
much interesting going on – it’s a shock then when you spin it for a second
time.
The instrumentation which is mostly acoustic guitar, cello, harp and saw
begins to make sense as they chorus together adding an
elemental feel to everything, a slightly unhinged
undercurrent. She is at her best when throwing on the black robes -
‘Trees of Misery’
draws everything towards it, instruments swirling with a negative
energy, her vocals world-weary; like Heathcliff
mourning
Cathy calling across wild moors, it is certainly the diurnal desires
that she is interested in.
‘This Desire’ makes this plain - as the harp acts like a huge music box
twirling out the notes she contemplates the nature of her yearning.
More evidence, if it was needed, of the burgeoning Americana scene in
Sweden.
David Cowling
-
Metica 30/11 2005
Det skulle ibland
rent av kunna vara Nick Caves band i bakgrunden på svenska Searching
For Lukes
debutalbum, 'Lock inside a Key'. Och ibland blir det
förvillande likt någon Sophie Zelmani-låt, fast
snarare med en
yngre upplaga av Bonnie Tyler på sång. Och det bådar väl inte
så illa kan tyckas.
Musiken är
kompetent, inga tvivel om saken. Det är ett tajt spel och det blir definitivt
ett extra plus för harpan. Det finns helt
enkelt en ocean av trådar
att dra i, men det tänder aldrig till. För det finns faktiskt inga ursäkter för
att låta lyssnaren vänta
sex låtar på en sjyst
melodi, och sju låtar på något som är aningen snabbare än avslappningsmusik.
De spröda tonerna
klamrar sig kvar vid den uppgivna men ändå påträngande sången utan att kasta
loss. Man längtar efter
att Frida Åstrand ska
bryta ut i ett sådant där urkraftsvrål; man börjar frammana gnissel och elaka
elgitarriff, något
som annars är mycket
sällsynt för egen del. Men det är klart, singer/song-writergenren kanske generellt bäst avnjuts
av någon med
förkärlek för stillsamt gitarrplinkande på barstolar
i mörka lokaler. Själv finner jag saktmodigheten
lika uppfriskande som
att fastna i rulltrappan bakom en barnvagn, samtidigt som man hör konduktörn
ropa 'se upp för
dörrarna'. Men det är jag.
Frida Åstrand har en
fantastisk röstkapacitet, det hörs. Hon har både djup och bredd, men jag skulle
önska
att hon vågade släppa
lös resurserna på en spontan picknick i det där nattliga skogslandet på
skivfodralet.
Både sång och
melodier rör sig i alltför hög utsträckning i cirklar, och det blir uppriktigt
sagt ganska
frusterande efter ett tag. Och
tolv låtar i samma låga tempo klarar jag inte.
Men ibland händer
det. I 'This Desire' till exempel, den enda låt som verkligen bryter sig loss.
Med ens blir det
finstämt och innerligt, och med ens finns både en självklar melodi och en
helt annan tyngd.
'Adrian' och 'The Boatsong' sticker också ut, men når
inte riktigt ända fram.
Men mer sådant, och
skivan skulle höja sig en bra bit över genomsnittet.
Låttips: 'This Desire', 'Adrian' och 'The Boatsong'.
Tina Arwidson
-
BLT 19/10 2005
En stark röst bland sågar och
gitarrer
Searching For Luke
Lock inside a key
Express Music
Den är en ovan värld
av gitarr, harpa och såg som man kastas in i på inledande låten You.
Men Frida Åstrand
alias Searching for Luke, har sin främsta styrka i
rösten. En röst som ibland
talar med Marianne
Faithfulls livserfarenhet, ibland yngre fast med bibehållet allvar. Den kanske
mest
träffande referensen är
märkligt nog Nico, på grund av den nära stilen. Singer/song-writergenren
är ett klibbigt träsk
där det är lätt att hålla fast vid de stubbar och stammar som vuxit sig fast.
Och även om Searching for Luke har sina rötter i 60-talet har hon
funnit en egen väg. Skivan hade
tjänat på en utomstående
producent och tekniker, som så mycket annat i vår gör-det-själv-ålder.
Men de inledande
fyra spåren och det egna uttrycket räcker för en riktigt stark debut.
Olof Åkerlund